Vi har intervjuat alla som är aktiva i RSMH Skåne. Vill du veta mer, eller själv bli aktiv? Hör av dig till oss! Alla är välkomna.
Ros-Marie Vilhelmsson
Vilken roll har du inom RSMH Skåne?
”Jag ledamot i styrelsen, och så är jag firmatecknare.”
Hur kom det sig att du engagerade dig i RSMH Skåne?
”Jag började i Malmös lokalförening (Mittpunkten), och därigenom träffade jag folk från RSMH Skåne.
Det gick faktiskt till så att jag bara frågade om de behövde hjälp, och de behövde de, och så jag blev invald i styrelsen.”
Hur ser du på skillnaden mellan ideellt arbete och lönearbete?
”Skillnaden mellan ideellt arbete och lönearbete är ju egentligen pengarna. Får du lön kan du livnära dig på ditt arbete. Ideellt arbete ger dig inget materiellt, du måste få in pengarna någon annan stans ifrån.
När man är anställd är man mer styrd och har mindre frihet. Ideellt kan du bestämma själv exakt vad du vill göra, det kan du inte som anställd, men när du jobbar ideellt får du heller inget för det mer än arbetet självt och den mening det ger.”
Vilken förändring skulle du helst vilja se i samhället?
”En förändring jag skulle vilja se är att man såg över försäkringskassans regelverk kring sjukersättning så människor kunde vara ideellt verksamma mer än fem timmar i veckan. Det vore bättre att gå tillbaka till det gamla regelverket så folk hade frihet att våga prova. Som det är nu kan människor inte utvecklas. De hålls kvar i systemet eftersom de riskerar sin enda möjlighet till försörjning om de försöker vara mer aktiva.
En annan förändring jag ser behov av är att samhällsviktiga föreningar fick möjligheter till långsiktig finansiering så att vi kunde planera och arbeta effektivt och inte behövde lägga all energi på att söka små fonder.
Utöver det skulle jag vilja se lite mer erkännande från samhället i stort, och från psykiatrin, för alla människor vi hjälper och håller borta från heldygnsvården.
Vi tar ett gigantiskt samhällsansvar, vi tar emot praktikanter, studiebesök, arbetsträning och folk på permissioner från rättspsyk, vi handleder blivande socionomer, hjälper forskare, ordnar aktiviteter åt arbetsförmedlingen osv.
Till människor med psykisk ohälsa erbjuder vi medmänsklighet, samtal, mat, en plats att vara sig själv, gemenskap och ett ställe dit man kan gå varje dag.
Jag tycker att vi brukarföreningar blir utnyttjade. Det är som att samhället ser oss som en avlastningsplats. Hos oss är alla hjärtligt välkomna , men det blir ett tungt ansvar med folk med komplex problematik och samsjuklighet. Visst har vi mycket kompetens som egenerfarna men vi behöver resurser. Vi är ett viktigt komplement till psykiatrin och en förutsättning för att vården ska räcka till, samtidigt vill ingen betala. Det ringer folk varje dag och vill att vi handleder och tar emot, men vi får aldrig något tillbaka. Det hade inte behövt vara pengar, men det är ensidigt, jag skulle önska mer rättvisa, mer erkännande. När vi gör jobbet borde vi också få resurser, eller stöd, eller kanske ett tack någon gång från det samhälle som varje dag drar nytta av vårt engagemang.”